Thee Power Of Twee

Här kan du klicka för att kunna navigera dig bland texterna (bara två just nu men kommer väl fler med tiden, tror jag..)Lite babbel, och så var de tre. Några ord..., tre och en halv Några ord..., fyra...Några ord..., fem...Några ord... och så var de sex Några ord...


Jag har tidigare, under de stunder jag har skrivit här, kännt mig begränsad av språket. Det i sig är ingenting som besvärar mig, jag ser det mer som en utmaning och ett sätt att hålla igång ett språk som jag förr bemästrade på ett mycket bättre sätt. Men det är inte pga det språkliga som jag nu väljer att skapa den här sidan där jag kan skriva på svenska, det är för att jag känner att det är någonting som jag vill ha sagt men som inte skulle vara något värt att läsa för en som inte bor i Sverige. Det som har utlöst detta, det är någon bortslösad timme under lördag natten. Jag valde att se på Kingdom Of Heavens. En film som jag först inte hade tänkt att se med tanke på att jag inte är så överförtjust i det som Hollywood nuförtiden producerar. Det är ofta styrt av pengar, eller rättare sagt nästan alltid. Det är storbolag (och det är inte filmbolagen jag menar då) som finansierar stora delar och det är inte allt för ovanligt att filmerna blir rullande reklampelare. Visste ni förövrigt att de flesta nyhetskanalerna i USA ägs, till en majoritet, av storbolag? Bolag som gör att nyheterna blir vinklade och vridna, dvs om de ens visas. Detta av den enkla anledningen att de inte får visa någonting som på något vis kan tänkas skada (ge dålig publicitet till) bolaget/bolagen. Men nog om det. Det är nästan tragiskt att manus ska behöva skrivas om bara för att en produkt ska kunna vara med i filmen, det händer ofta att dessa produkter även får betydelse i själva filmen, ja, tragiskt var ordet. Nu tillbaka till Kingdom Of Heavens, javisst, jag måste erkänna att jag gillade att se Gladiator. Mycket pga att jag just vid den tiden höll på att läsa boken "Neros stad". Men det kändes redan från början att reggisören inte skulle kunna komma i närheten av den insatsen med den här, om det nu inte redan kändes som att han försökte göra om sin kritiker-rosade bedrift. Men riktigt så var det inte heller. Han gjorde varken eller, han kom inte i närheten av Gladiator och han hade inte försökt att göra det heller, verkar det som iaf. Hela filmen bygger på ett heligtkrig, där en smed plötsligt över en natt förvandlas till en ledande gestalt som med sina sunda värderingar och sitt rena sinne (visst, plågade samvete av sina s ynder... men hoppas ni förstår vad jag menar) visar sina krigskunskaper. De historiska aspekterna bli mest bara blaj, så som det lätt kan bli med sådana här filmer. Manuset verkar vara skrivet av en klåpare, dialogerna är totalt miserabla. De försöker få till ett språk som skall försöka återspegla tiden, vilket inte blir så värst bra, helt misslyckat om jag skall vara ärlig. Och som vanligt så tycker jag att det är så otroligt löjligt att alla skall prata engelska, även sinsemellan (okej, inte i några enstaka meningar), om de ändå har utländksa skådespelare, varför inte låta dem prata på sitt eget språk och därmed bidra med lite trovärdighet och känsla i filmen? Sen så är det ju inte bara manuset som är uselt, det är även filmatiseringen av det hela. Det ska blandas in alla de ingredienserna som anses behövas för att göra en sådan här film lyckad, vilket gör att handlingen i sig bara blir dålig. Eller kanske det åter igen bara är så att manuset är dåligt? Den fina lilla romansen som skall bakas in blir alldeles för uppenbar och känns något otroligt krystad, de få stunder som den uppenbarar sig. Sen så här vi ju det här med bysmeden, ena dagen står han där och slår med en hammare, andra är han i Jerusalem och på färden dit är blodig och skeppet sjunker och slås i spillror. Men tro det eller ej, vår lilla smed flyter upp på land, tillsammans med en häst och rider sin väg, han blev den enda som överlevde (plus en till...). Tider flyter på och i slutet så står han och talar inför folket som en riktig ledare och delar ut sina strategiska planer (som sagt, han har blivit en stor ledare och duktig krigsförare), där han även gör alla till knektar i en tårdrypande scen som mest bara känns patetisk. Ja, det var så pass illa att jag så här i efterhand ångrar att jag inte låg och kollade på någon dockusåpa!! Okej, riktigt så illa kan det nog aldrig bli. Men inte nog med allt det här, låg nyss i sängen och kollade på reprisen av Filmkrönikan, när det väl var dags för DVD-tipset så står Orvar och nämner denna film. Den enda han nämner!! Jag höll på att ramla av sängen. Är detta samma Orvar som skulle kunnat vara skogsarbetare så mycket som han sågade under sin ZTV tid. Jag måste erkänna att jag inte har varit den flitigaste tittaren av Filmkrönikan, men visst hade jag sett att han inte längre hade en såg utan snarare en nagelfil. Men det här var droppen. Är det kanske några PR-krafter inblandade, vad är det frågan om? Så mycket reklam som det görs för detta videosläpp så är det inte utan att man undrar. Nej, Orvar sjönk ner lågt och det gjorde även Hollywood, lägre än vad de redan hade sjunkit i mina ögon.



Lite babbel

Ja, till att börja med, det var en viss person som ödmjukt påpekade att jag kanske borde ha delat in texten lite. Håller med, jag borde skapa fina styckindelningar och ordna fina övergångar mellan dem. Men vadå, sånt orkar ju inte jag göra. Jag skriver rakt av, upp och ner, svart på vitt, det som råkar ploppa upp i mitt lilla huvud.
Gud vad skönt det skall bli när jag om två veckor köper en laptop. Då kan jag skriva när jag vill och framförallt var jag vill. Jag kunde tex ha skrivit allt det här just då det formade sig, istället för att skriva det nu två dygn senare. Men, men...
Jag tänkte mest bara nämna någon rad om en herre som jag har någon form av hat/kärlek-relation till. Denna man går under benämningen Andres Lokko, han skriver om musik. Han är en musiksnobb, han är nog en snobb rakt av när jag tänker efter. Jag kan stundtals spy galla över honom, andra gånger sitter jag där och förundras över hans visdom. Som exempel till det bättre kan man ju nämna en viss tidning som visst hette "Pop". Till det sämre kan man nämna massor. Det kan vara små saker också, som när han på något ställe går fram till baren med sitt vinglas i exakt 90-graders vinkel och med en viss specifik gång. Efter honom går en kille som till synes ser ut som en bodydouble (kanske ifall herrn skulle behöva gå på toaletten, mr Andres Lokko kan ju inte ses lämna något som han gillar?! Skämt å sido..), hans gång är precis lika inövad som Lokkos och klädseln även så. Drickat för kvällen består av vittvin, det håller han i 90-graders vinkel. Inget spill. Fram till baren och stopp, på behagligt avstånd från Andres. Andres ber bartendern om is, denne öser exakt två isbitar i hans glas, varefter herrn vänder på stegen och går i exakt samma bana, med exakt samma tempo tillbaka till sin plats. Observera att så fort han har fått sitt is så är hans kompanjon där och får sina. De promenerar tillbaka till sitt bord, samma avstånd mellan herrarna som tidigare. Enmanna eftertåget liknar mest en svans. Jag vet inte riktigt, det hela känns mest som en inövad teater-föreställning.
Eller så har jag druckit för mycket, är på spelningen själv, eller har en livlig fantasi. Ja, vilket som, så är det.

Hans text i Svenska Dagbladet i fredags var en av de bättre, den ingav återigen hopp. Sådan är min relation till denna man. Här är f.ö. texten : Arenarockhat är kroniskt



Några ord..

Har inte kännt för att skriva på sistone, har ju iof inte haft några större möjligheter till det heller. Men även om jag hade haft det så hade jag inte skrivit mer. Det tror jag iaf inte. Har verkligen kännt att jag inte har haft någonting att säga. Vilket de som känner mig kanske skulle finna underligt, inte att jag pratar oavbrutet eller så, men när de gäller dessa ämnen som jag gärna berör när jag skriver, så kan jag ha svårt att hålla tyst. Det som nu bryter tystnaden, det kan i sig vara någonting så simpelt som att jag lyckades ta mig an dagen så som jag hade tänkt. Eller skivorna från Total Gaylord Records som just nu har snärjt in mig totalt. Men ämnet som till orda bryter det, det är The Embassy. Har inte hört skivan än! Men av det man har läst så kommer det nog med samma mått mätt som deras tidigare släpp. Denna makalösa hajp som är kring dem, skadlig eller bra? Det återstår att se. Blir de ännu ett Tough Alliance som ska stå på alla möjliga scener och vara påverkade av det ena och det andra medans de mest ser ut som några killar man kan finna vid torget där jag bor en fredag natt. Men jag hoppas att det blir på annat vis, att de fortsätter att fokusera på musiken och fortsätter med sina härliga släpp och framför några enstaka spelningar på sedvanlig (vad det nu skulle kunna vara när det gäller dem) Embassy maner. Men just den skillnaden, mellan tex just nämnda Tough Alliance och dem är någonting som många missar. Tror jag. Alla pratar om att The Embassy andas "eurodisco", de placerar dem i samma fack som Sveriges andra band i genren, så som Le Sport osv. Vilket om man frågar mig är fel. Jag vet att jag inte är den enda som känner deras låtar andas och osa av "manchester". MANCHESTER I SAY! Eurodiscon är så, så, så nära en revival just nu. Vore det inte ypperligt trevligt om folk istället såg att det var Mancherster och inte euro som hördes där i låtarna, och ge manchestern en revival istället?!



Några ord..

de finns där
olika färg, form och utseende
se er omkring i er omgivning
förändra ert beteende

olikheter och kulturer
det är det som gör vardagen kul
tänk er en värld i svart och vitt
ful

dagen grå och natten svart
en dyster värld i all dess prakt

de finns där
olika färg, form och utseende
vi har makt över vårt handlande
förändra vardagens skeende

öppna ditt hjärta
låt värmen flöda
betongens mark den ska få göda
mitt i asfalten kommer den att slå rot
slå ut
en ros

stark och skinande röd
i en värld som jag trodde var död

de finns där
olika färg, form och utseende
så nästa gång du möter någon
möt dem med ett leende



Några ord..

Helt sanslöst. Det är vad jag känner. En stor häpnad blandad med skräck.
Hade precis kollat på första avsnyttet av årets julkalender, nyheterna började och jag kände att jag kunde lika väl kolla på dem. Där ser jag hur de börjar prata om farorna med älgar i trafiken. En röst berättar att älgarna kostar oss en halv miljard varje år i skador. Inte bara det som sker i trafiken utan även skadorna som de orsakar på naturen. Sedan är det en person, som jag tyvärr inte minns namnet på, som talar om hur mycket skada de gör. Det vore ekonomiskt sett dumt att inte halvera älgstammarna som vi har här i landet.
Då börjar jag undra, skador på naturen? Är inte det deras naturliga habitat, som vi har invaderat på, som vi förstör dagligen. När de sedan är där och ska söka föda så SKADAR de naturen. Ska vi börja betala älgarna också?! De gödslar ju våran mark med sin avföring. Ekonomisk vinst? Jag saknar nästan ord för det hela. Nej, rättare sagt så finner jag inte ord för det hela. Så jag avslutar här. Det hela är bara så absurt...



Några ord..

Någonting som många inte vet om mig, eller snarare som många av mina senare bekantskaper inte vet om mig, det är att jag är en vän av hiphop. Även om det på senare tid har svalnat mer och mer, tyvärr. Jag känner mig just nu i denna stund inte lika lockad till det som jag en gång i tiden gjorde, vilket i sig är synd, tycker jag. Det har tidigare fungerat lite som en balans mellan en väldigt destruktiv musikform och en som i princip är dess totala motsats. Även om det inom hiphopen också kan vara mörkt och dystert, det är en helt annan framtoning och ett helt annat förhållningssätt till det hela. Ett mera distanserat sådant, ytligt om man så vill. Dock är de politiska aspekterna ofta mycket bättre.

Det hela började väl året som Dr.Dre gav ut sitt, numera klassiska, debut-album. Jag brukar säga att det var första skivan som jag köpte, men det stämmer inte riktigt. Den absolut första som jag köpte var en med musiken från div. si-fi filmer. Men den har inte format mitt intresse för musiken på samma sätt så den känns inte relevant, så därför väljer jag att nämna Dr.Dre - "Chronic" som den första. Sen den skivan så kändes hiphopen given i mitt liv, det var folk i min direkta omgivning som lyssnade på liknande musik och min äldsta systers dåvarande pojkvän gav mig några skivor som han inte längre lyssnade på. Bland dem fanns en som jag vid tiden inte uppfattade som någonting av värde, det fanns en låt på den som hette "Public enemy". Vid den tiden så satt jag uppe och försökte hålla upp mina ögon för att se på MTV´s "Yo raps" med just nämna Dr.Dre som värd. Därigenom hade jag lärt mig namnet Public Enemy och trodde att denna låt var en av deras, jag gillade inte den, så skivan glömdes bort. Men fröet var sått, det skulle senare under högstadiet fortsätta att gro, främst då genom låtar som "Sound of da police" med KRS-one och grupper som The Roots, Cypress Hill osv. osv. Vid den tiden så fanns inte "Yo raps" längre, istället låg jag i sängen med hörlurar på varje söndag och lyssnade på Mats Nileskärs förföriska röst och programmet P3 Soul. Det var så mitt intresse för musik började, eller så tror jag iaf att det föreföll sig.

Nu är det väl ett gäng år sedan som jag gick i högstadiet, efter det växte mitt intresse för musik, men nu även med pop/rock som en framstående genre. Och det har fortsatt att växa mer och mer sen dess. Hiphopen har sen dess, tyvärr, förlorat något otroligt mycket. Mycket tack vare den medial uppmärksamheten och bling-blinget och allt sådant skräp. Men ni som inte känner till hiphop (jag räknar mig till en av dem), tro inte att detta är hiphop, detta är ungefär som att säga att Ashley Simpson gör indiepop. Det finns en underground scen och en indiehiphop, det är den sanna hiphop i dag återfinns. Främst i ledet kan väl räknas bolag som Anticon. Och jag måste säga att Brother Ali - "Forest Whitaker" är fortfarande en stark en bland 2000-talets låtar för mig. Sen kansker jag även skall nämna att den skivan som jag fick av min systers pojkvän var A Tribe Called Quest - "Peoples instinctive travels and the paths of rhytm", en skiva som jag i dag håller som en av de mest inflytelserika för mig.

Nu kanske ni undrar varför jag har skrivit allt det här, det kan ju kännas underligt. Men så är det inte. Dock kanske det inte riktigt blev så som jag hade formulerat det i huvudet, som jag x-antal gånger har sagt tidigare, det är ju sällan det blir det. Hur som haver. Anledningen till att jag skrev det här, det var för att ni skulle ha lite bakgrund till det jag nu kommer att säga; Låg precis och såg på gårdagens avsnitt av This Is Our Music, där var det en låt, Little Wings - "Laugh Now", som började med en i mina öron underbar hiphop beat. Det där är i mina öron hiphop. Underbart. Kom förresten på att jag visst tidigare har nämnt hiphop här, då jag namedroppade People Under The Stairs, som förövrigt är riktigt bra!




Några ord..

Det har varit en hel del människor som har varit och besökt den här sidan och läst, det torftiga som jag benämner, mina skriverier. Hur stor andel av dessa som är svensktalande har jag inte ett hum om, men med tanke på Sveriges snara population gentemot andra delar av världen så är den nog inte stor. Men oavsett det så väljer jag nu att skriva det här på svenska. Mest av ren bekvämlighet, det går mycket fortare att skriva det på svenska och jag slipper att då och då slå upp ord (vilket skulle ha varit nödvändigt för att inte skapa en allför tunn text, och då menar jag inte att en text blir bättre pga orden i sig utan det är snarare valet av ord i sitt sammanhang).


Ja, då till saken. Jag gillar inte riktigt att dra ut på saker, även om jag i praktiken oftast gör det. Och om ni någon gång råkar stöta på mig och finner er i en situation där jag gör mig beredd för att förklara någonting eller för att berätta en anekdot, avbryt mig eller gör det enda visa, fly.


Det jag nu vill berätta, det är lite om mig. Ni som frekvent har läst här (har högst sannolikt träffat på mig ett antal gånger och känner nog redan till ett och annat om mig), ni kanske vill veta lite mer om mig. Eller det kanske inte ni vill, hur som helst så finner jag det nödvändigt för att ni skall ha en någorlunda bakgrund till det som skrivs. Om jag skall vara helt ärlig så tror jag dock att den RIKTIGA anledningen är brist på socialt umgänge. Då menar jag inte socialt umgänge i den bemärkelse som de flesta kommer att tänka på när de hör det, utan snarare det som Montaigne talade om. Den sanna vänskapen. Han drar en skiljelinne mellan vänner och menar att de flesta snarare skulle benämnas som bekantskaper (en filosofi i väldigt grova drag). Det var någonting som jag kom att tänka på långt innan jag ens hade läst en rad av honom, än mindre en rad om honom. Nu ska ni inte sitta och sucka och tro att jag skall gå igenom mitt liv enda från barndomen, vilket iof skulle vara nödvändigt för att inneha en verklig bakgrund, utan jag kommer att ta upp några få punkter som jag anser är relevanta och som har hjälpt till att forma mig till den vilsna själ som jag i dag är.


En av dessa saker var just det här med vänner. Det var ingeting som jag genom åren hade haft något överflöd av, men fram till puberteten så var det ändå i skalor som anses normala (vad jag genom åren har ogillat det ordet, och gör det än). Men senare i tonåren så kunde man lätt anamma varenda belantskap, det kändes som ett rikt och flödigt liv. Mycket för att det öppnade upp dörrar till sociala sammanhang som jag inte hade varit del av tidigare, vilket då för tiden var överväldigande och begeistrande. Men som jag i dag nästintill kan skratta åt. Men lite senare så började jag fundera på det här med vänner och jag upphörde då att kalla folk för vänner, ty vänner var sådana som man kände att man kunde anförtro sig till. Som ställde upp för en och som man själv skulle ställa upp för. Nej, jag började kalla dessa vänskaper bekantskaper istället. Bekant som jag då fann som ett lämpligt substitut för ordet vän och gör det än, kanske även mer nu efter att ha läst lite av just den ovan nämnde herren.


Åren som följde nu var ett gäng underliga år på gymnasiet, år som många upplever som lyckliga och där de binder vänskap för livet. Ungefär så som folk gör vid univeristet. Men så var det inte för mig, jag började istället att ifrågasätta saker och ting. Det var en hel uppsjö av frågeställningar som bildades, som jag än i dag tampas med. Och eftersom att jag bytte linje under slutet av mitt andra år så blev jag tvungen att gå om tvåan, i början var det som en injektion och jag kunde känna en enorm törst efter kunskap och fann att jag faktiskt blev uppiggad och gladare nu. Men det gick över, nu befann jag mig istället i ännu djupare grubblerier. Det hände att jag inte åkte till skolan och låg på ängarna vid mig, vid en liten kulle med trädklunga där jag skyddades från vårens kyla som vinden bar med sig och istället värmdes av solens vårstrålar. Jag låg där och läste Oscar Wilde och anammade varenda ord (ett citat ur en dialog är nog det enda citatet som jag i det vardagliga livet då och då använder;”a lot of people act well, but few talk well and that shows that talking is much the more difficult and also the finer”), anledningen till att jag läste just honom var så enkelt att jag vid den tiden befann mig som djupast i min förälskelse med The Smiths och Morrissey. Men det var inte det enda jag läste (det skulle ju inte räcka mer än högst någon vecka), jag läste väl i princip mycket av det som jag kom över. Men mest av allt så lyssnades det på musik.


Jag minns mycket väl ett betygsamtal med min svenska lärare, hon beklagade sig över icke inlämnade uppgifter och talade om för mig att jag lätt skulle kunna få minst vg. Men det var tomma ord, den kunskap de ville ha var en kunskap som kunde mätas med ett uselt upplagt betygsystem från skolverket. De ville ha någonting konkret, vilket jag inte gjorde. En del av sakerna gjorde jag nog som i tyst protest, vi fick läsa rent ut sagt värdelösa böcker. Visst Candide och liknande var ju okej, men att sedan läsa Maj-Gull Axelsson (som f.ö skriver väl och bra böcker) istället för någon av dessa stora herrar som Oscar Wilde (för att ta ett exempel). Nej, Oscar läser man på engelskan på universitet. Det är helt befängt. Den boken är i princip som klipp och skuren för gymnasiet (The Potrait of Dorian Gray (hmm, stavades det Gray eller Gray?)), gymnasiet är ju trots allt en tid då ungdomarnas sinnen håller på att formas. Ord som moral och etik osv. De skjuts bort och istället ska man lära sig en massa onödig fakta utantill, fakta som sedan faller in i glömskan där de förbli för resten av livet. Skolan skulle ju vara en plats för kunskap! Hur som haver, hon hade haft mig i tyska när jag började ettan och kände till mig så hon frågade ifall hon kunde prata öppet med mig. Vilket jag tyckte lät som en förträfflig idé, speciellt när det var någonting som ansåg kunde göra mig förnärmad. Hon tyckte att jag hade förändrats väldigt plötsligt och därutöver även väldigt radikalt (ville inte använda det ordet men i sammanhanget så kändes den nödvändig för att belysa). Hon undrade lite om min vänskapskrets och undrade om jag var ute ofta och sa sedan att hon var orolig för mig. Hon var orolig att jag skulle falla för droger och falla i några av samhällets fällor (även om hon inte uttryckte sig så). Vilket jag inte tog anstöt av, utan snarare undrade varför det skulle ske. Vi samtalde nu väldigt öppet med varandra, i det som jag anser genom alla mina år på div. skolor var det enda ärliga samtal jag har haft med en lärare. Jag minns att jag sa att jag nog helst skulle vilja dra mig tillbaka, flytta in i en stuga mitt ute i ingenstans, där jag ingenting annat hade än böcker och föda. Jag ville bort från det materialistiska och kapitalistiska samhället som vi levde (lever) i. Detta konsumtionssamhälle, där folk styrdes av allt annat än sina sinnen. Det här med skolan tyckte jag inte heller något vidare om, jag var vid tiden ofta deprimerad (men det var ingenting jag talade om) och sa att jag inte riktigt gillade tanken på att få i mig en massa kunskap som jag då vid tiden ansåg vara onödig. De jag tänkte på var Kemi och Fysik i synnerhet, de öppnade upp väger för ännu större tankar. Nu hade jag inte bara jorden att tänka kring (vilket i sig är MYCKET mer än nog), nu hade jag hela universum och allting kring mig. Så jag tyckte att det var ett alldeles för stort överflöd av onyttig information som jag matades med. Hon replikerade på dessa tankar, som jag vid tiden nog bara uttryckte med den sista meningen, att det var rena hippie fasoner. Och det var då hon gjorde min förnärmad, ledsen. Att en människa som är svenska och tyska lärare, som har utbildat sig på universitet, som har läst massvis med böcker, att en sådan människa kan vara så trångsynt, det gjorde mig arg. Jag önskar i dag att jag då hade kunnat svara med ”Det lyckligaste livet är att inte ha några tankar”-Sofokles. Vilket i dag reflekterar tillbaka på många av de tankar som jag hade kring det ”dockusamhälle” som hade vuxit fram.


Nej, klockan har slagit midnatt och skall nog göra mig en kopp té och sedan vagga mig till sömns. Fortsättning följer….


Jag minns att jag en gång såg på någon dokumentär om en stam som levde mitt i djungeln, i sydamerika om jag inte missminner mig, som hade en filosofi som löd någonting i stil med; ”Man ska gå in i framtiden baklänges”. Det är någonting som jag sen dess har begrundat, är det så? Till denna dag så har jag inte kommit på ett vettigt svar till den frågan. Om man tar det jag skrev i går och det jag i dag skriver i åtanke, så är det precis vad jag gör. Om det var medvetet, nej. Om jag anser att det här är en form av en väg in i morgondagen, nej. Å andra sidan, om man tolkar deras filosofi så skulle kontentan nog bli någonting i stil med det här (enligt mig, och utan någon djupare kunskap i ämnet):


Till att börja med, de ansåg att man skulle gå in i framtiden baklänges av den enkla anledning att man inte kunde se in i framtiden, men man kunde se sitt förflutna. Om man nu utvecklar det så menar de väl att man skall se tillbaka och ta lärdom av det som har varit. Lära sig av sina misstag och begrunda dem, likt man skall begrunda sina framgånger. Allt detta för att kunna veta var man skall sätta sin fot för att ta nästa steg in i det okända, framtiden.


Finns det någonting att ta lärdom av det förflutna? Skall man kanske gå in i framtiden i blindo och ta saker och ting som de kommer. Det är trots allt någonting som jag har levt av hitintills i livet. Likt en optimist (Candide) skulle jag kunna säga, ”det ordnar sig till det bästa i det bästa av världar”. Men jag är inte en optimist, snarare tvärtom. Någonting så enkelt som uttrycket, ”det får bära eller brista”, det har jag alltid sagt som, ”det får brista eller falla”. Vilket jag tycker är mycket vettigare. Att tänka att det kommer ordna sig, men att inte ha i bakhuvudet tanken om att det kan, kan kanske, misslyckas gnagandes. Det är att bygga upp förhoppningar, förhoppningar som inget annat åstadkommer än att bringa en nedstämdhet. Nu är jag lite motsägelsefull, det inser jag. Nu kanske ni förstår hur en dag med mig kan vara. Men missförstå mig rätt. Det gäller att välja sina strider, ett yttryck som är rätt klyschigt. Men när man tänker efter, ”det är i vårt spontana accepterande av nödvändigheten som vår utmärkande frihet står att finna”, så känns det som en rätt vettig, om än så klyschigt, uttryck. Det var några gamla grekiska stoiker som jämförde det med en hund i ett koppel som dras efter en vagn. Om han kämpar emot så gör det bara honom skada, han kan ingenting göra åt det faktum att han är fastbunden. Det enda han kan göra är att förutsäga när vagnen kommer att svänga och att springa efter så att kopplet inte är spänt, därmed så får han sig en frihet, som dock bara löper så långt som kopplet är. Men än så, en frihet. Bättre det än att släpa efter och ta skada eller ännu värre, ta kol på sig själv. Och det är ungefär det som menas med att vi skall välja våra strider. Så en strid där jag vet att jag kan få en utgång som ligger nära, lika, eller över det som jag vill, då tål jag tänka tanken att det ordnar sig till det bästa. Men om jag misstänker att det någonstans längst vägen kan finnas någonting som motsätter sig detta, då väljer jag att ta en pessimistisk syn på det hela. Nu när jag tänker efter så gör jag det även när jag är som mest optimistisk, bara det att jag då väljer att även se den andra utgången som ett alternativ. Dock ett alternativ som jag lägger mycket lite tilltro till, på detta vis så garderar jag mig mot motgångar. Men nog om kvasiintellektuellt kvacksalveri, för att fortsätta på det jag i går påbörjade, vad det nu än månde vara. Det vet inte ens jag, just nu tar jag det lite som det kommer. Som jag alltid gör när jag bara skriva för mig själv, när jag skriver för någon annan så lägger jag ner avsevärt fler timmar på att läsa om, skriva om, korrigera, omformulera, omstrukturera etc etc.


Fortsättningen: Det som jag skrev mot slutet i går, det var ungefär tonen för resten av min gymnasiegång. Jag kan i dag erkänna att jag på den tiden begick ett drös med misstag, misstag som jag i dag kan ångra. Men det hör till det förflutna och det enda jag i dag kan göra är att ta lärdom av det. Det dessa misstag lärde mig (har inte nämnt misstagen och tänker inte heller göra det) var någonting om mig själv. Vid dagen för studenten så var det en stor glädje som sprudlade genom luften, men det enda jag kunde känna var en melankoli. Inte över att jag inte skulle sätta min fot i den skolan igen, utan snarare över min situation i livet. Det som skulle komma därhän. Det kändes som att det som låg framför mig var en stor tomhet.


Den sista tiden i gymnasiet så gick jag bara på rutin och tillräckligt för att ha en närvaro för de betyg jag önskade. Dessvärre var det väl inte mycket att hurra över, dessa betyg. Men vad gjorde det mig, vid tiden hade jag inte ens den minsta önskan att påbörja högre studier. Jag visste ju knappt vem jag själv var. Jag var nog bara mest nöjd över att slippa gå dit igen, och jag hade ett deltidsjobb och bodde hos min mor där jag inte behövde betala hyra. Som jag såg det då, en dräglig tillvaro för tillfället. Tyvärr så gjorde jag någonting som jag även gjorde under gymnasietiden, jag konsulterade flaskan. Visst, det kunde vara kul när jag var sexton, sjutton, arton. Jag hade ju aldrig varit på fest, träffat tjejer eller haft något vidare socialt umgänge. Som jag skrev förut så öppnade det dörrar till en helt ny värld för mig, en värld som då tedde sig lockande. En värld som man hade läst och hört så mycket om. Så istället för att konsultera med mitt inre så gav jag efter, jag blev en av dem. Jag gick och blev en i mängden. I början kändes det bra, men när jag väl igen kopplade på mina sinnen och min hjärna så insåg jag att jag hade gått och blivit ett tomt skal. Men istället för att ifrågasätta min tillvaro så dränkte jag tankarna i ett töcken, orsakat av alkohol. Det var detta töcken som jag även efter gymnasiet fortsatte med. Fast inte alls i lika hög grad, jag visste att det inte var bra, att det inte kunde hjälpa på något vis. Men som en förlorad själ så valde jag det alternativ som låg nära till hands och som var lätt att gripa tag i. Men jag fann inte längre något nöje i det, det var mycket bara för att kunna glömma vardagen, om än så bara för en liten stund. Och snart gick även det över, nu kände jag bara mig mer och mer deprimerad. Jag vet inte riktigt vad som tog mig ur det, om det var min kärlek för musik som konstant bara fortsatte att växa, eller om det slutligen var en självinsikt som grep in. Men någonting som jag vet är att jag i dag inte skulle vara den jag är om jag inte hade haft musiken. Men det var fortfarande inte bra, jag föll djupare och djupare in i mig själv i min jakt efter mig själv. Att det skulle ta nästan tre år för mig att komma till en svag insikt om vem jag var, finna mig själv om man så vill. Det visste jag inte då. Jag hade inte en aning om hur jag skulle tackla vardagen eller hur jag såg på framtiden. Jag försökte bara att tillfredställa mig själv på något vis, komma fram till någonting som kunde göra vardagen genomlidbar. Någonting som jag kunde känna mig till freds med. Att jag inte hade en aning om vad det skulle kunna vara, det visste jag, men jag var tvungen att försöka. Det var det som kunde driva mig framåt. För ungefär två år sedan så var jag som djupast nere i depressionernas dal. Jag hade nu gått in i mig själv och för de flesta så var jag bara ett skal, men det fanns även folk som jag värderade högt, som jag kunde öppna upp en liten springa för. En springa där en liten del av mig kunde sippra fram. Tyvärr så övervärderade jag vissa av dessa människor, vilket i sin tur oundvikligen ledde till att jag drog mig tillbaka ännu mer. Tankarna var mina tröstepelare, mina martyrer, mina vänner, mitt allt.


Ett ord som jag skulle kunna summera mina känslor gentemot mina medmänniskor då är misantropi. Jag hade gått och blivit en missogyn person, eller inte riktigt, men med otroligt lite tilltro till människor och ett starkt ogillande gentemot dem. Jag försökte höja mig själv över dem och på så vis rättfärdiga mina känslor för dem. En mening som en viss svensk man skall ha uttalat var nära det jag kände. ”Jag gillar inte människor men jag har sympati för dem”.


Det var inte länge sedan jag kravlade upp ur den dalen, inte så att jag är helt uppe ur den. Men nu så tittar jag allt oftare upp och skärskådar det ljus som syns där uppe. Som en liten strimma som lockar, jag vet att jag en dag måste dit, men jag vet inte om jag vill. Jag trivs bra med mig själv och väljer numera mina bekanta med omsorg och hoppas på att en dag finna en riktig vän. Men det viktigaste jag har lärt mig är att den bästa vän man kan ha här i livet, eller i alla fall en som man bör vara god vän med, det är en själv. Om man inte kan vara bästa, eller god, vän med sig själv så bör man i alla fall känna till sig själv utan och innan. Detta för att lättare kunna tackla vardagen och dess motgångar.


I dag så studerar jag, om det är rätt val eller ej, det får tiden anvisa. Men jag har en del saker som är roliga att hålla på med, vad dessa saker är, det vill jag inte riktigt säga, mycket för att jag vill hålla det för mig själv och de som vet. Sedan är ju den här sidan rätt kul också. Den skapades egentligen av en slump, en slump som föreföll sig logisk. Det skulle vara någonting där jag kunde ventilare om saker jag tänkte, saker jag kände, saker jag ville få ur mig. Sedan att det kommer in någon länk till skivbolag och skivor, låtar mm. Det är bara en del av det roliga, men det är inte det essentiella. Sedan skall jag väl kanske förklara namnet. Namnet är taget, med stark inspiration, från tidningen ettnollett och dess thee power of pop. Jag satt och grubblade på namn och det föreföll sig som ett bra val, musik är otroligt viktigt för mig. Livsnödvändigt, och twee är en härlig del av det. Jag kan inte gå någonstans utan att ha musik med mig, i mina svårare stunder så kunde jag sitta på tunnebanan och få en illavarslande känsla, jag ville bara av. Det var panik jag kände. Men om jag satte på mig hörlurarna med musik och tittade genom fönstret, förbi mörkret, in i tankarnas värld, då mådde jag bättre. Jag tampas än med dessa känslor och kan fortfarande ha svårt med folksamlingar och liknande. Det beror självklart på hur man känner sig för dagen och en del andra omständigheter som spelar in. Men allt som allt så är det bättre med det, dock lämnar jag inte hemmet utan musik, extra batterier och ett antal skivor som jag väljer innan jag beger mig, valet utgörs av det som finns och det jag tror att jag kan känna för. Och där tror jag nog att jag sätter punkt. Skrivandet föll inte lika naturligt som i går och inte alls med liknande innehåll. Men jag känner att måste sätta stopp här innan någon kommer och sparkar in dörren för att dra in mig på ett psykiatriskt institut hehe.


Någonting jag glömde nämna, det är det att tankarna förser mig med en alternativ värld, en värld jag kan fly till när jag vill. Kalla mig sjuk som ibland (ofta) hellre väljer att leva i en egen värld, gör vad ni vill. Men om ni känner så, då ska ni först rannsaka er själva. Det är en väldigt simpel procedur, en som inte kräver någon djupare tankeverksamhet eller längre tid. Har ni tänkt på det här med kluvna personligheter, det har i alla fall jag. Det är så pass att jag, när jag varit som djupast nere i en depression, har övervägt att valja en av dessa istället för verkligheten. Förresten, verklighet, där har ni ett ord som tål att grandskas och ägnas djupare tankar. Hur som helst, jag anser att de flesta av oss har flera personligheter, nästan alla. Till exempel, när ni samtalar med en kollega på jobbet, hurdan är erat kroppspråk då? Hur är tonen ni använder? Orden ni säger? Språket ni brukar? Kläderna ni har på er? Ta samma frågor, men jämför dem nu med till exempel en släkting, en vän (bekant) ur en vänskapskrets (de flesta har flera vänskapskretsar), någon du möter på för första gången. Listan kan göras lång. När ni väl börjar tänka på dessa saker så kommer ni snabbt komma till insikt om att ni själva har flera personligheter. Är det kanske inte dags att skära ned på dem? Det är någonting jag försöker göra, det är inte lätt. Men det är nödvändigt om man skall lyckas finna sitt sanna jag, någonting många tror sig ha gjort. Men det är endast för att de inte har ägnat någon större tanke på det. De har inte rannsakat sig själv. Livet är inte lätt, man skulle nästan kunna säga att livet i sig är skärselden.